Största delen av fjärilsarterna flyger om natten.
Av Finlands fjärilar är 95 % så kallade nattfjärilar, som alltså inte räknas till dagfjärilarna.
Fjärilarna flyger mot lampor lockade av UV-ljus.
I naturen hittar fjärilarna fria flygrutter genom att följa ultraviolett ljus från himlen och reflekterat ultraviolett ljus. Fjärilarna lockas därför främst av sådana lampor som avger UV-ljus.
En fullbildad fjäril kallas imago.
Imagon är det sista skedet i fjärilens metamorfos.
Fjärilarna känner smaker med smakreceptorer som finns på benen.
Alla fjärilar intar inte överhuvudtaget någon föda.
Ligustersvärmaren är den största arten som har en fast förekomst i Finland.
Dödskallefjärilen är den största art som någonsin påträffats i Finland. Apollofjärilen är den största av våra dagfjärilar, det blåbandade ordensflyet är störst bland nattflyna.
De ovannämnda arterna hör till de största i fråga om vingbredd. Den största i Finland påträffade dödskallefjärilen mätte 128,5 mm mellan vingspetsarna. Den största ligustersvärmaren var 120 mm, den största apollon 95 mm och den största makaonfjärilen 94 mm.
Fjärilarna kan leva tills de är nästan ett år gamla.
Vissa fjärilar lever bara några dagar som fullbildade, men de flesta torde ha en livstid på några veckor. De arter som övervintrar som fullbildade lever rejält över ett halvt år, en del till och med 10–11 månader.
En del fjärilsarter ser olika ut under olika tidpunkter.
Kartfjärilens försommargeneration skiljer sig till utseende från den generation som flyger på sensommaren. Ibland kan även en tredje generation ha ett annorlunda utseende.
Springkornfältmätarens augustigeneration har en vingteckning som ger ett ”rökigt” intryck, jämfört med den första generationen som flyger i maj. Även andra arter kan uppvisa små skillnader i färgteckning mellan olika generationer. Vanligtvis är skillnaderna i färgteckning kopplade till geografiska skillnader.
Skillnader mellan generationerna kan vara medfödda. En fjärils färg förändras inte under dess livstid, med undantag för att den blir sliten och bleknar. En övervintrad sorgmantel har till exempel mindre gult i vingkanten jämfört med samma art på hösten. Den humlelika dagsvärmarens och den svävfluglika dagsvärmarens vingfjäll skavs loss genast efter kläckningen – de här fjärilarna kan till en början vara ganska bruna.
Fjärilar migrerar tusentals kilometer till Finland.
Genom att följa luftströmmar har man kunnat konstatera att fjärilar migrerat till Finland ända från sydöstra Europa. De arter som kommer från Medelhavet kan föröka sig i Mellaneuropa, varefter deras efterkommande flyger till Finland.
Under migrationer rör sig massvis med fjärilar med hjälp av lämpliga vindar. Migrationsbeteendet kan finnas i generna hos fjärilarna. Amiralfjärilen migrerar varje år på försommaren mot norr för att föröka sig genom en ny generation. Den här generationen migrerar tillbaka söderut på sensommaren och hösten. Ibland migrerar fjärilarna för att hitta nya lämpliga livsmiljöer då deras tidigare förekomstplatser av någon orsak inte längre är lämpliga. Ibland ger migrationer upphov till massförekomster – det verkar som om fjärilarna flyr undan sina artfränder.
Bland fjärilarna finns giftiga arter.
I Finland förorsakar till exempel bastardsvärmarna hjärtsymptom åtminstone hos fåglar. Ingen fjärilsart i Finland är dock veterligen farlig för mänskan.
Några håriga larver och kokonger kan ge hudsymptom hos mänskan, de fullbildade fjärilarna mer sällan. De flesta håriga larver är ofarliga då de hanteras försiktigt.
Fjärilslarverna är inte farliga.
Larver kan någon gång bitas, men det känns bara som ett litet nyp. Vanligtvis biter larver inte då man håller dem i handflatan – de små klorna på larvens fötter kan dock kännas.
Man kan vanligtvis röra vid larverna utan problem. Att vidröra larverna eller lyfta upp dem med en pincett skadar dem inte. Några håriga larver (ekspinnare, gräsulv, körsbärsrödgump och några andra tofsspinnare) ska man inte vidröra på grund av risk för hudirritation.
För många fjärilsarter är klimatet den enda faktor som reglerar dess utbredning.
För dessa arter har de två senaste årens varmare klimat inneburit stora förändringar i utbredningen.
De sydliga arterna har spritt sig betydligt längre mot norr. Det mest extrema exemplet är aspskimmerfjärilen (Apatur ilia). Nordgränsen för dess utbredningsområde låg för 20 år sedan i södra Lettland, men numera finns den 800 kilometer längre norrut i norra Karelen.
Också nordliga arter har varit tvungna att flytta mot högre breddgrader. Ett exempel är den vanliga blåbärsfältmätaren (Entephria caesiata). Den södra gränsen för det område där arten förekommer allmänt har på 20 år förskjutits från sydkusten till Kajalands södra delar, det vill säga nästan 400 kilometer längre norrut.
Klara färger hos fjärilar varnar rovdjur för dålig smak eller giftighet.
Dagfjärilhanarnas klara färger tilldrar sig även honornas uppmärksamhet.
En del av fjärilarna kan avge ljud.
En del nattfjärilar kan producera ljud. Med hjälp av ljuden stör fjärilarna jagande fladdermöss ”radar”.
Hos en del arter kan också andra utvecklingsstadier än de vuxna fjärilarna avge ljud. Dödskallefjärilens larv och puppa kan till exempel producera ett pipande ljud då de blir störda – detta skrämmer ofta bort en predator. Den fullbildade dödskallefjärilen stjäl honung och förvirrar bina genom att avge ett pipande ljud.
Var gömmer sig fjärilarna?
Nattfjärilarna kan till exempel vistas i barkspringor, håligheter mellan stenar och andra gömställen under dagen. Ibland sitter de synligt exempelvis på väggar eller trädstammar. En del av dagfjärilarna sitter vid mulet väder på blommor eller växtstjälkar, men oftast gömmer de sig nära marken.
Fjärilarna hotas främst av att lämpliga förökningsmiljöer förstörs.
De fullbildade fjärilarna är inte särskilt krävande, men övriga utvecklingsstadier såsom larven och puppan kan vara mycket krävande när det gäller livsmiljöns värme och fuktighet. I Finland är de flesta hotade fjärilsarter sådana som hör hemma i solvarma och torra miljöer, som i hög grad drabbats av igenväxning.
Klimatförändringen hotar främst nordliga arter, som hela tiden drar sig längre norrut.
Finlands vanligaste dagfjäril är luktgräsfjärilen.
Enligt den riksomfattande dagfjärilsmoniteringen (NAFI) var de talrikaste dagfjärilarna 1991–2016 följande:
Top 10
1. Luktgräsfjäril (Aphantopus hyperantus) – 632 579 observationer
2. Rapsfjäril (Pieris napi) – 555 407
3. Citronfjäril (Gonepteryx rhamni) – 344 027
4. Nässelfjäril (Nymphalis urticae) – 298 963
5. Grönsnabbvinge (Callophrys rubi) – 291 475
6. Påfågelöga (Nymphalis io) – 277 539
7. Mindre tåtelsmygare (Thymelicus lineola) – 277 347
8. Skogsgräsfjäril (Erebia ligea) – 180 972
9. Ljungblåvinge (Plebeius argus) – 158 945
10. Älggräspärlemorfjäril (Brenthis ino) – 156 294
Bubbling under
11. Vitfläckig guldvinge (Lycaena virgaureae) – 144 709 observationer
12. Brunfläckig pärlemorfjäril (Boloria selene) 134 414
13. Amiral (Vanessa atalanta) – 121 161
14. Ängssmygare (Ochlodes sylvanus) – 102 020
15. Vinbärsfuks (Nymphalis c-album) – 94 031
16. Vitgräsfjäril (Lasiommata maera) – 83 419
17. Prydlig pärlemorfjäril (Boloria euphrosyne) – 82 508
18. Hagtornsfjäril (Aporia crataegi) – 79 148
19. Silverblåvinge (Polyommatus amandus) – 76 388
20. Sorgmantel (Nymphalis antiopa) – 72 858
Att hjälpa fjärilarna
En gårdsmiljö i naturtillstånd hjälper fjärilar.
Man kan gynna fjärilarnas välbefinnande på många sätt. I de flesta fall handlar det om att förbättra fjärilarnas förökningsmiljöer, i första hand larvernas livsmiljöer.
Man kan lämpligen börja med att i sin egen boendemiljö favorisera inhemska, oförädlade och naturligt förekommande växter i sina odlingar. Låt även ogräs i måttliga mängder frodas och godkänn att larver kan komma att äta av de odlade växterna. I sterila miljöer finns mycket litet livsrum för fjärilar, men om man godkänner att en del av trädgården får förvildas förbättras situationen för fjärilar märkbart.
Att låta en del av trädgården förvildas är en stor gärning. Ifrågasätt en strikt skötsel på platser där detta egentligen inte behövs.
Mera information om naturenliga gårdsmiljöer: Luontopiha
En fjärilsrestaurang är som ett fågelbräde för fjärilar.
I en fjärilsrestaurang matas fullbildade fjärilar oftast med en vätska som är gjord av svagdricka eller vin och som gärna får innehålla ättika och rikligt med socker. Vätskan har man låtit sugas upp i en duk med hög sugkapacitet. Då man blandar vätskan är det viktigt att välja antingen farinsocker eller sirap, eftersom vanligt socker kristalliseras i fjärilens sugsnabel och täpper till den så att fjärilen inte längre kan uppta föda.
Fastän de flesta fjärilsrestauranger anläggs i avsikt att locka vissa dagfjärilar (amiral, sorgmantel, vinbärsfuks, påfågelöga, aspfjäril, sälgskimmerfjäril, aspskimmerfjäril, videfuks), kan det löna sig att kontrollera restaurangen också på natten, då den oftast besöks av betydligt fler gäster. På sensommaren är till exempel de ståtliga ordensflyen snåla på rödvin med mycket ättika.
En behändig vätska för fjärilsbaren, genast färdig att användas:
en flaska billigt rödvin (750 ml)
en flaska rödvinsättika (250 ml)
sirap eller farinsocker, så mycket som löser sig i vätskan
Skydd av livsmiljöer skyddar fjärilar.
Då man skyddar fjärilar är skyddet av deras livsmiljöer det viktigaste. Att skydda enskilda fjärilsexemplar har endast liten betydelse, eftersom fjärilarna har en god förökningsförmåga. Om det ur en fjärilshonas 400 ägg kläcks en hane och en hona, kan populationen vara livskraftigt även följande år. Att skydda fjärilar kan i många avseenden jämföras med skydd av fiskpopulationer.
Då man skyddar fjärilar koncentrerar man sig på fjärilarnas förökningsmiljöer, det vill säga larverna livsmiljöer. För att en fjärilsart ska kunna leva på ett område, måste artens förökningsmiljö vara tillräckligt stor och av tillräckligt hög kvalitet. Förekomsten måste också ha ett utbyte av exemplar med artens andra förekomster. En fjärilspopulation utgörs ofta av många delpopulationer som bildar ett nätverk, där arten måste kunna föröka sig varje år åtminstone på någon förökningslokal.
Det vanligaste hotet mot fjärilspopulationer i Finland är livsmiljöers försvinnande. Framförallt igenväxning i kombination med att nya livsmiljöer uppkommer i allt för liten grad minskar antalet platser där fjärilen kan leva. Därför måste man oftast sköta de mest hotade arternas livsmiljöer genom slåtter, bete, röjning av sly och andra ingrepp som påverkar växtligheten. Vårdåtgärderna är nödvändiga för fjärilens fortlevnad, men de kan också hota arternas förekomst: alla larver på ett område kan komma att dö till följd av slåtter eller bete. Livsmiljöer sköts därför så att olika delar av ett område behandlas under olika år.
Varför insamlas/dödas fjärilar?
Den kunskap som finns om fjärilar härstammar fortfarande till stor del från prov på arterna (dödade exemplar), trots att det numera genom digital fotografering är möjligt att producera betydande mängder tilläggsinformation jämfört med tidigare år. Till detta finns det två huvudorsaker:
1. Fastän många fjärilsarter är lätta att känna igen på basis av deras utseende, finns det ännu fler arter som är svåra att identifiera i fält. För att identifiera dessa arter krävs det ofta att man undersöker exemplar närmare med hjälp av mikroskop (till exempel undersökning av genitaliernas kännetecken). Dessutom är inte ens Finlands alla fjärilsarter ännu kända, och även här påträffas med några års intervall för vetenskapen okända och för världen nya fjärilsarter.
2. De flesta fjärilsarter är nattaktiva eller i övrigt svåra att observera. Utan hjälpmedel skulle man inte veta mycket om dessa arter, men genom att använda fällor kan man samla in tillförlitlig information om arterna.
Utan den information som erhållits genom insamling av fjärilar skulle man inte kunna skydda hotade fjärilsarter eller deras livsmiljöer, vilket skulle leda till att många fjärilsarter försvann i vårt land.
Lassi Jalonen, Jari Kaitila, Kimmo Saarinen och Kimmo Silvonen bidrog med information.
Översättning: Magnus Östman