Fotograf: Olavi Niemi
Callophrys rubi, green hairstreak (eng.)
Grönsnabbvingen (björnbärssnabbvingen) är inte särskilt stor, men den är en av vårens och försommarens talrikaste dagfjärilar. Vårt lands vanligaste snabbvinge har gröna vingundersidor, vilket är ovanligt. De syns tydligt då fjärilen slår sig ned på buskars och enars kvistar.
Hur ser grönsnabbvingen ut?
Grönsnabbvingen är inte större än en tumnagel. Vingarnas undersida är ovanligt nog gröna, vilket gett artens dess nuvarande namn. Då fjärilen då och då slår sig ned på buskars och enars grenar, slår den alltid ihop sina vingar ovanför kroppen.
Grönsnabbvingen är liten och lätt att känna igen, men de undgår lätt upptäckt. Hanen och honan ser lika ut och att se skillnad mellan dem i naturen är svårt.
Var och när kan man träffa på grönsnabbvingen?
Grönsnabbvingen är allmän och utbredd över hela landet, men i norra Finland är fynden av arten lokalt begränsade. Där arten förekommer är den ofta talrik, på kort tid kan man se tiotals och till och med hundratals exemplar.
Grönsnabbvingen ser man för det mesta i moskog och på myrar. De bästa förekomstplatserna är i södra kanten av tall- och blandskog, där det finns berg eller sluttningar som skyddar mot nordanvinden. Även på myrar och i myrkanter är arten ofta talrik. Eftersom arten är allmän ser man den i en mångfald av miljöer, mer sällan dock kring gårdsmiljöer och andra öppna platser.
Grönsnabbvingen flyger om våren och på försommaren. De första exemplaren kläcks redan i april, men den bästa flygtiden infaller från mitten av maj till mitten av juni.
Larvens viktigaste värdväxter är blåbär och odon. Arten övervintrar skyddad av en puppa.
Hotar något grönsnabbvingen?
Inga förändringar i grönsnabbvingens status har observerats och arten behöver inga skyddsåtgärder.
Varför skulle grönsnabbvingen vara en bra nationalfjäril?
Grönsnabbvingen är liten och gör inget väsen av sig. Då den sannolikt allmännaste av våra dagfjärilar dyker upp i skogen under senvåren gläds alla naturvandrare.
Utbredning
Kartorna är ritade utgående från gjorda observationer. Ju mörkare grön färg, desto fler observationer. De svarta strecken beskriver skillnader i hur vanlig arten är i olika delar av landet, utgående från gjorda observationer. De gröna punkterna är separata fynd som kompletterar det egentliga, större utbredningsområdet. Arten kan alltså förekomma regelbundet kring en enskild punkt.
Kartritare: Janne Sinkkonen. Kartorna är publicerade i Suomen päivä- ja yöperhoset – maastokäsikirja (Silvonen, Top-Jensen, Fibiger).